Förlossningen!
2 veckor har gått sedan Love föddes och jag har ju lovat en förlossningsberättelse så nu ska jag försöka få till nåt, den gick som sagt sjukt fort samt att jag hade sjuk panik hela tiden så allt är ganska luddigt för mig, men jag ska göra ett försök och får nog iallafall med det viktigaste.
Jag vaknade natten till fredagen den 7 Oktober ca 02.10 och kände att jag behövde gå upp och kissa, jag var ganska trött och och smidig som ett kylskåp så att ta sig ur sängen och ju bara det ett projekt, så jag satte mig upp i sägen för att samla kraft att ta mig upp stående, och då knäpper det till på ett lustigt sätt i magen, jag hade läst innan att det kan göra det när vattnet går så jag blev livrädd och vågade inte ställa mig upp.
Så jag satt kvar i sängen ett tag, antagligen bara några sekunder med det kändes som minuter, tills jag vågade resa på mig och mycket riktigt blev det ganska blött när jag ställde mig upp, så jag tog mig in till badrummet och satte mig på toaletten och bara satt där i chock, panik och sjuk rädsla för vad som komma skulle, minns inte så mycket av hur tätt värkarna kom men minns att jag hade sjukt ont hela tiden och visste inte riktigt var jag skulle göra av mig själv.
Till slut tog jag tag i mig själv och gick in i sovrummet för att väcka Henke och be honom ringa förlossningen (klockan var då 02.30) för jag kunde knappt prata av smärta och chock, Barnmorskan sa att vi skulle komma in för en undersökning men att vi inte behöve ha så bråttom utan ta den tid vi behövde, men jag kände att det var inte så mycket mer att vänta på jag hade så galet ont så vi åkte med en gång.
Minns att jag stod lutad mot väggen i sovrummet och bara flåsade och grät medans Henke plockade iordning allt som skulle med, vi var ute i bilen 03.05 och då ringde vi våra föräldrar för att berätta att nu åkte vi in, minns inte så mycket mer av bilfärden mer än att jag hade sjukt ont och försökte andas lugnt hela tiden, väl vid sjukhuset var man tvungen att ringa på en klocka för att dom skulle öppna om man skulle kunna komma in, sen var det även låst in till förlossningen när vi väl var uppe också och det kändes som om det tog evigheter innan dom kom och öppnade åt oss och jag gick bara runt i cirklar och flåsade och hade panik och grät.
klockan var 03.22 när vi väl fick komma in, och vi kom in i ett litet rum där dom mäter ctg´n och jag fick trycka på en knapp varje gång jag kände bebisen röra sig (vilket jag gjorde hela tiden så det blev ett jädra tryckande), BM sa att jag hade ganska mycket sammandragningar (no shit!? det kunde jag talat om för henne innan) och jag hade så ont så jag låg bara och ålade mig. Sen sa BM att eftersom jag hade så ont så kommer dom inte att skicka hem mig igen (tack goooode gud, det hade jag aldrig pallat).
Fick flytta in till förlossningsrummet och där fick jag en sådan megavärk så jag bara stod och lutade mig mot sängen, sammtidigt som ännu mera vatten kom, klockan var 03.50 när jag började andas lustgas, och klockan 04.00 kollade BM hur mycket öppen jag var, och jag var då öppnad 5 cm, kände både lättnad över att det var så mycket öppet samt besvikelse för om man öppnar sig 1 cm i timmen (vilket är det normala för förstafödeskor) så hade jag 5 timmar kvar!! 5 timmar kvar av denna ortroliga smärta, jag ville inte vara med längre.
Den där lustgasen var på ett sätt underbar, men samtidigt var den slö att andas i och jag hyperventilerade, vilket gjorde att jag inte pallade att andades i den för den var för långsam, men jag flåsade på i den så gott jag kunde och den gjorde att jag kände mig helt borta, dock tog den inte bort värkarna.
Klockan 04.20 började hela kroppen krampa ihop och ville liksom trycka på, men BM sa att jag inte fick krysta för bebisen skulle inte ut än, och att jag hade så ont att hon tyckte att jag skulle ta EDA´n nu, jag var inte svår utan skulle kunna göra vad som helst för att lindra den sjuka smärtan. Och klockan 04.40 kom läkaren som skulle lägga EDA`n och min kropp fortsatte krysta och jag försökte stå emot, samt att jag var helt borta av all smärta och hade panik så Henke fick sköta knapptryckningarna för EDA´n.
05.00 lämnar BM mig och säger att jag får inte krysta för det är inte dags än, bebisen ska inte ut än.
kroppen fortsatte att krysta på och jag försöker stå emot men klockan 05.10 pallar jag inte längre, bebisen ÄR faskemig på väg ut, vi ringer på BM som kommer, och jag säger att nu är bebisen faktiskt på väg ut!! hon kollar läget och inser att jag är fullt öppen och det är dags att påbörja krystarbetet (som jag har försökt motarbeta i nästan en timme).
Klockan 05.13 får jag äntligen börja krysta och på första värken kom huvudet ut, sen fick jag en värk till och då kom hela bebisen. Med handen vid huvudet, precis som stålmannen föddes han :)
05.19, Love 3770g och 51cm lång
Sen var det moderkakan som skulle ut också, vilket den inte alls ville och BM sa att den måste ut innom en timme annars måste jag åka upp till operation, BM trycker in syntocinon som ska hjälpa till att få ut den, men inget händer, hon tappar mig på urin (ajaj säger jag bara), inget händer, jag får sätta mig på huk och försöka trycka ut den, inget händer, hon sätter nålar i mina lilltår men inget händer, sen får jag amma Love lite för det ska tydligen driva på, men icke, hon pressar in mera syntocinon, men tillslut får hon kontakta en doktor som får komma och han börjar massera magen, och då äntligen klockan 06.21 kommer den ut!
tack och lov sprack jag i princip ingenting 2 yttre och ett inre stygn lades.
det blev lite luddigt skrivet men så gick det till iallafall- 2 timmar efter att vi kom in till förlossningen var han född :)
Jag vaknade natten till fredagen den 7 Oktober ca 02.10 och kände att jag behövde gå upp och kissa, jag var ganska trött och och smidig som ett kylskåp så att ta sig ur sängen och ju bara det ett projekt, så jag satte mig upp i sägen för att samla kraft att ta mig upp stående, och då knäpper det till på ett lustigt sätt i magen, jag hade läst innan att det kan göra det när vattnet går så jag blev livrädd och vågade inte ställa mig upp.
Så jag satt kvar i sängen ett tag, antagligen bara några sekunder med det kändes som minuter, tills jag vågade resa på mig och mycket riktigt blev det ganska blött när jag ställde mig upp, så jag tog mig in till badrummet och satte mig på toaletten och bara satt där i chock, panik och sjuk rädsla för vad som komma skulle, minns inte så mycket av hur tätt värkarna kom men minns att jag hade sjukt ont hela tiden och visste inte riktigt var jag skulle göra av mig själv.
Till slut tog jag tag i mig själv och gick in i sovrummet för att väcka Henke och be honom ringa förlossningen (klockan var då 02.30) för jag kunde knappt prata av smärta och chock, Barnmorskan sa att vi skulle komma in för en undersökning men att vi inte behöve ha så bråttom utan ta den tid vi behövde, men jag kände att det var inte så mycket mer att vänta på jag hade så galet ont så vi åkte med en gång.
Minns att jag stod lutad mot väggen i sovrummet och bara flåsade och grät medans Henke plockade iordning allt som skulle med, vi var ute i bilen 03.05 och då ringde vi våra föräldrar för att berätta att nu åkte vi in, minns inte så mycket mer av bilfärden mer än att jag hade sjukt ont och försökte andas lugnt hela tiden, väl vid sjukhuset var man tvungen att ringa på en klocka för att dom skulle öppna om man skulle kunna komma in, sen var det även låst in till förlossningen när vi väl var uppe också och det kändes som om det tog evigheter innan dom kom och öppnade åt oss och jag gick bara runt i cirklar och flåsade och hade panik och grät.
klockan var 03.22 när vi väl fick komma in, och vi kom in i ett litet rum där dom mäter ctg´n och jag fick trycka på en knapp varje gång jag kände bebisen röra sig (vilket jag gjorde hela tiden så det blev ett jädra tryckande), BM sa att jag hade ganska mycket sammandragningar (no shit!? det kunde jag talat om för henne innan) och jag hade så ont så jag låg bara och ålade mig. Sen sa BM att eftersom jag hade så ont så kommer dom inte att skicka hem mig igen (tack goooode gud, det hade jag aldrig pallat).
Fick flytta in till förlossningsrummet och där fick jag en sådan megavärk så jag bara stod och lutade mig mot sängen, sammtidigt som ännu mera vatten kom, klockan var 03.50 när jag började andas lustgas, och klockan 04.00 kollade BM hur mycket öppen jag var, och jag var då öppnad 5 cm, kände både lättnad över att det var så mycket öppet samt besvikelse för om man öppnar sig 1 cm i timmen (vilket är det normala för förstafödeskor) så hade jag 5 timmar kvar!! 5 timmar kvar av denna ortroliga smärta, jag ville inte vara med längre.
Den där lustgasen var på ett sätt underbar, men samtidigt var den slö att andas i och jag hyperventilerade, vilket gjorde att jag inte pallade att andades i den för den var för långsam, men jag flåsade på i den så gott jag kunde och den gjorde att jag kände mig helt borta, dock tog den inte bort värkarna.
Klockan 04.20 började hela kroppen krampa ihop och ville liksom trycka på, men BM sa att jag inte fick krysta för bebisen skulle inte ut än, och att jag hade så ont att hon tyckte att jag skulle ta EDA´n nu, jag var inte svår utan skulle kunna göra vad som helst för att lindra den sjuka smärtan. Och klockan 04.40 kom läkaren som skulle lägga EDA`n och min kropp fortsatte krysta och jag försökte stå emot, samt att jag var helt borta av all smärta och hade panik så Henke fick sköta knapptryckningarna för EDA´n.
05.00 lämnar BM mig och säger att jag får inte krysta för det är inte dags än, bebisen ska inte ut än.
kroppen fortsatte att krysta på och jag försöker stå emot men klockan 05.10 pallar jag inte längre, bebisen ÄR faskemig på väg ut, vi ringer på BM som kommer, och jag säger att nu är bebisen faktiskt på väg ut!! hon kollar läget och inser att jag är fullt öppen och det är dags att påbörja krystarbetet (som jag har försökt motarbeta i nästan en timme).
Klockan 05.13 får jag äntligen börja krysta och på första värken kom huvudet ut, sen fick jag en värk till och då kom hela bebisen. Med handen vid huvudet, precis som stålmannen föddes han :)
05.19, Love 3770g och 51cm lång
Sen var det moderkakan som skulle ut också, vilket den inte alls ville och BM sa att den måste ut innom en timme annars måste jag åka upp till operation, BM trycker in syntocinon som ska hjälpa till att få ut den, men inget händer, hon tappar mig på urin (ajaj säger jag bara), inget händer, jag får sätta mig på huk och försöka trycka ut den, inget händer, hon sätter nålar i mina lilltår men inget händer, sen får jag amma Love lite för det ska tydligen driva på, men icke, hon pressar in mera syntocinon, men tillslut får hon kontakta en doktor som får komma och han börjar massera magen, och då äntligen klockan 06.21 kommer den ut!
tack och lov sprack jag i princip ingenting 2 yttre och ett inre stygn lades.
det blev lite luddigt skrivet men så gick det till iallafall- 2 timmar efter att vi kom in till förlossningen var han född :)
